onsdag 11 november 2009

Valet av EUs toppskikt närmar sig

Valet av Europeiska rådets ordförande, den så kallade EU-presidenten, och utrikesrepresentanten, i enlighet med Lissabonfördraget som ska avhandlas på ett extrainkallat möte den 19 november gör att spekulationerna fortsätter i Europas tidningar.

Herman van Rompuy, ny EU-president?


Finska Hufvudstadsbladets ledare under rubriken ”Dunkel process i öppet EU” kallar sättet att välja de nya topposterna för en ”mystifierad process”. Det är ett jobb som inte kan sökas, där offentlighet i processen uppfattas som något negativt och där ett nej inte räknas som ett nej, och med otydliga rollbeskrivningar.
Tidningen listar Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker. Naturligtvis även Paavo Lipponen, efter en kolumn i Financial Times. Likaså Tony Blair. Storbritanniens utrikesminister David Miliband verkar dock faktiskt mena nej när han säger nej, menar tidningen.

Hufvudstadsbladet menar att bland annat Spanien ”föredrar en mer lågmäld president som inte konkurrerar med ordförandelandets statsminister”. Där nämns Belgiens premiärminister Herman van Rompuy.

Tidningen anser det svårt att välja en lösning som inte välsignats av både
förbundskansler Angela Merkel och president Nicolas Sarkozy.

Enligt den finska tidningen ”gick luften ur förhoppningarna” för egen del, då de europeiska socialdemokraterna bestämde sig för att inrikta sig på utrikesministerposten, och lämna presidentplatsen till liberalerna.

Man tar också upp frågan om att det i längden kommer att bli ohållbart att varje land har sina egna ambassader, när det dessutom kommer att finnas EU-representationer i varje land.

Spanska El Mundo menar i stället att ”Europa behöver en ledare man kan identifiera sig med”. Efter den långa och slitsamma processen att ro Lissabonföredraget i hamn, ”i tider av euroskepticism och ekonomisk kris” ropar tidningen efter en starkt ledarskap.

Tidningen menar att Angela Merkel lagt in veto mot Tony Blair, och att han i stort sett redan räknats bort av den europeiska socialdemokratin.

El Mundo säger att Tyskland och Beneluxländerna föredra en mer hanterbar politisk ledare, som inte överskuggar de stora ledarna i Europa, som vill se exempelvis kristdemokraten Herman van Rompuy som möjligt namn, alternativt Jean Claude Juncker.

Tidningen menar att utnämnandet av sådana gråa herrar dock kommer att slå ett hårt slag mot Europeiska Unionens trovärdighet, som ”i detta ögonblick behöver en ledare med personlighet och karisma”. En sådan person måste kunna hantera att sitta öga mot öga med ledare som Obama, Putin eller Hu Jintao.

El Mundo listar ett antal namn: Schroeder, Joschka Fischer, Havel, Jospin, Fabius, Bildt, Athisari (här menas säkerligen Ahtisaari), Mary Robinson och Aznar.
Franska La Liberation knycker från AFP och konstaterar likaså att inget koncensus ännu finns inför mötet den 19 november, men pekar på att Herman van Rompuy enligt diplomatiska källor stöds av Paris och Berlin.

Man kastar även fram några namn till: holländaren Jan Peter Balkenende, eller lettiskan Vaira Vike-Freiberga.

Massimo D'Alema, ny representant i utrikespolitiken?


För utrikesposten, eller den höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken, nämns tidigare italienske premiärmininstern Massimo D’Alema, vänster.
(Europakrönikan)

lördag 27 juni 2009

Lagstiftning om burka i Frankrike?

Europakrönikan befinner sig i dag i ett somrigt Massa Marittima, en liten ort på italienska västkusten. Solrosorna blommar, svalorna cirklar glatt på himlen och ut över de vidsträckta gröna fälten ner mot havet. I kväll firas årets La Notte Bianca, med uppträdanden och öppna vattenhål fram till morgonen.

Burka – att tillåta eller inte tillåta
I måndags talade Frankrikes president till franska kongressen. De flesta europeiska tidningar rapporterade om det, bland annat italienska La Repubblica och La Stampa och svenska SvD. Helgens ledare i franska Le Monde (26 juni) tar fasta på Nikolas Sarkozys framträdande och i synnerhet hur han tog upp frågan om huruvida burka är acceptabelt som klädesplagg eller inte. Han sade då att burkan "är inte ett religiöst problem. Den är ett problem för kvinnans frihet och värdighet. Den är ett tecken på underkastelse. Det är inte den uppfattningen vi har om kvinnans värdighet. Jag vill säga det högtidligt: burkan är inte välkommen på den franska republikens territorium”.

Tidningen konstaterar att heltäckande slöja endast används av små grupper i de mest konservativa muslimska samhällena och av ett tusental franska kvinnor. Burkan kan ”inte skryta med något stöd, varken i Koranen eller i traditionen”. Dagen efter Nikolas Sarkozys tal tillsattes en parlamentarisk utredning i Frankrike om användandet av burka i landet för att formulera ett utkast till lag.

Le Monde skriver att ”förbjudandet av burka eller nikab kommer väcka två mer än kniviga frågor: med vilket argument eller vilken princip ska man förbjuda myndiga kvinnor en klädsel, oavsett vilken, i det offentliga, förutom att förväxla de franska lagstiftarna med en samling av ulema [lärda i islam och skiljedomare inom sharialagen, min. anm.]? Det som beslutats om av skolinrättningarna, just för att det rör sig om unga och om skolan, möter här sin gräns. För det andra, förutom att tänka sig en avskyvärd eller löjlig sedlighetspolis, hur ska man tillämpa ett sådant förbud, om det valet gjordes? Många talar energiskt för en modern och tolerant islam. De har rätt. Man måste övertyga snarare än lagstifta.” (Europakrönikan)

Kommentar: Lagstiftning eller förnuft?


Ur ett svenskt perspektiv bör man ställa sig frågan hur exempelvis en religiös naturist på allmän plats, på bussen eller i vården, som rör sig i offentlig miljö på det sätt som hon uppfattar att hennes gud skapat henne, skulle hanteras av den svenska rättvisan och för den delen även hur våra burkabärande kvinnor skulle vilja att det hanterades. Vad är den principiella skillnaden mellan bärandet av islamsk kroppstäckande slöja och religiös nakenhet? Frågan förtjänar ett välgrundat svar.

Bilden av en ateistisk naturist som vill röra sig fritt i allmän miljö, eller en ateistisk burkabärare, är också tankeväckande och kan samtidigt avslöja både dunkla resonemang av och ologiska begränsningar för troende och icke-troende.

Intressanta lagar i Sverige att fundera kring är exempelvis Brottsbalkens 16 § om förargelseväckande beteende och även ordningslagen 7 a § om tillstånd att täcka ansiktet vid allmän sammankomst. Dessa kan ställas i relation till 1974 års regeringsform 2 kap. 1 § om grundläggande fri- och rättigheter. Ett debattinlägg i DN om vikten av ett sekulärt samhälle från ett antal humanister ger ytterligare infallsvinklar.

Alla frågor som rör samspelet individer emellan kan inte lagstiftas bort. Ibland måste vi helt enkelt tillgripa sunt förnuft i uppträdandet mot andra i vår närhet och dagligen arbeta på att utveckla det egna och andras. (Europakrönikan)


Flattr this

lördag 20 juni 2009

Kung Sarkozy och europeisk kontinentstat

Midsommar i Paris
Dagens Europakrönika kommer från Paris dagen efter Midsommarafton, denna svenskaste av högtider, men ett okänt fenomen för de flesta fransmän. Här i den franska huvudstaden firades den för egen del i den soligt gröna parken Bois de Vincennes med brännbollsspel i sällskap av tappra snapsvissjungande svenskar, fransoser och andra nationaliteter på filtar utlagda i gräset. Sillen hade dock fått ge vika för quiche, Brie och Comté, lite vin rouge, pur porc-korv och ett gäng färska baguetter från Aux Désirs de Manon på Rue de Rivoli. Och en jordgubbstårta, naturligtvis.

Fransmannen i gemen laddar i stället upp för söndagens årligen återkommande musikfest, Fête de la Musique, som i år dessutom firar 50-årsjubileum.

Sarkozy förste president på kongress sedan 1793
Tidningen Le Figaro noterar att president Sarkozy blir den första franske presidenten att tala direkt till franska parlamentariker och senatorer vid Versaille-kongressen sedan 1793. Uppdelningen mellan den exekutiva makten och den lagstiftande de senaste två hundra åren har varit en självklarhet i fransk politik. Men Nicolas Sarkozy lät 2008 genomföra en lagändring så att presidenten numera har möjlighet att tala framför parlamentarikerna i kongressen och på måndag klockan 15.00 kommer denna över tvåhundraåriga tradition att brytas.


Fransmän jag pratat tar antingen det hela med en axelryckning och menar att det inte spelar någon roll. Andra talar om att ”senatorerna nu sitter i Versaille och väntar på att kungen ska komma dit”. Det intrycket förstärks av att Sarkozy uttryckt att tillställningen ska bli så ”högtidlig som möjligt”. Strålkastarna riktas, således.

”Europa bör bli en kontinentstat”
I Le Monde uttrycker en annan man med stora politiska ambitioner, Frankrikes tidigare president, Valéry Giscard d'Estaing, en önskan av att se ett starkare Europa. Han har varit en stark kraft bakom den europeiska konstitutionen och förspråkare av ett enat Europa.

I sitt inlägg skriver han att valdeltagandet varit mycket lågt i EU, i synnerhet i de tio nya EU-länderna i öst, där endast 31 procent deltog. Han menar att vi måste kunna hävda oss mot de andra ”kontinentstaterna” USA, Kina, Indien, Ryssland, Brasilien och södra Afrika, vilka ”kommer att utkämpa det stora spelet om världen”.

Vi är 495 miljoner innevånare, ”världens starkaste ekonomiska kraft” och hanterar euron, ”världens andra valuta”. Han listar dock ett antal ”handikapp” som han anser att Europa lider av:

1. Antalet stater med 27 olika viljor.
2. Den stora skillnaden i storlek mellan länderna.
3. De kulturella skillnaderna, och i synnerhet de språkliga. Mängden översättningar är oöverstiglig, och vi bör inspireras av användandet av arbetsspråk, som i FN. (Språken där är arabiska, engelska, kinesiska, ryska, spanska, och, föga förvånande, franska, min anm.)
4. Svagheten i verkställande och utförande, både inom EU och utåt. Den här ”handikappet” är det största, enligt Giscard d’Estaing. Det beror enligt honom på bland annat rotationen av ordförandeskapet och hållningen bland de politiska ledarna att sätta den nationella politiken framför den europeiska.

Giscard d'Estaing har några förslag till hur man kan åtgärda de ”handikapp” han påstår sig se.

Vi måste förklara slutmålet för Europas folk, ”Av Europa göra en organiserad politisk enhet, kapabel att utöva de särskilda kompetenser som medlemsstaterna har tilldelat den” det vill säga ”internationell handel, konkurrens, valuta, utrikespolitik och gemensam säkerhet”. Här ska medlemsländerna ”frånsäga sig sina nationella ingrepp”.
Rådets framtida president måste ”svära på att motsätta sig alla ingrepp i staternas kompetensområden”, och ”blockera alla försök av staterna att lägga sig i EU:s internationella roll”.

Samtidigt måste vi få igenom en ratifikation av Lisabonnfördraget. Därutöver måste vi ”börja tänka på hög nivå kring sättet som urvalet och utnämningen av den högre europeiska ledningen, president i rådet och i kommissionen samt utrikesministern”. Det är inte acceptabelt att de fortsätter att väljas av den innersta kretsen och Giscard d’Estaing vill se en demokratisk valprocess baserad på kandidatur och valprogram.

Han föreslår också att man vartannat år ska hålla ett ”Europeiska folkens kongress” för alla europaparlamentariker och ett antal nationella parlamentariker, där rådsordföranden och kommissionsordföranden kan redogöra för sina projekt.

DN skriver om vad Sverige ska göra som ordförande, så länge vi nu har roterande ordförandeskap.

(Europakrönikan)

måndag 15 juni 2009

Oroligheter i Iran


Spanskspråkiga El Mundos ledare frågar sig om oroligheterna i Iran om valet utgjort ”ett förlorat tillfälle eller en inflexionspunkt” trettio år efter den islamska revolutionen, om det blir en förändring av det iranska samhället, eller om man kommer att följa Ahmadinejads isolationistiska och totalitära tillbakagång. Man påminner dock om studentupproret 1999 och den iranska statens förmåga att kväsa det.

Tidningen menar ett EU:s ”oro” för Iran är ett tyst medhållande med oppositionen och de som demonstrerar utanför iranska ambassader i ett flertal europeiska huvudstäder.

I tyska Die Zeit skriver Christoph Bertram om att USA nu, trots återvalet av Ahmadinejad, måste återgå till direkt dialog med ”den gamla fienden” Iran.

Han hävdar att valen i den Islamska Republiken Iran ”inte är medel för fredlig maktväxling, utan en manifestation av regimens erkännande”. Den andlige och politiske ledare ayatolla Khamenei legitimeras inte via demokratiska val, utan genom ”gudomligt val”.

Nyckeln till framtiden är dock USA, menar han. Nu måste den amerikanska presidenten Barack Obama prata med landets ledning ”vem som än representerar den”. Framför allt måste han göra troligt att det verkligen är möjligt med en omstart.

I franska Le Figaro skriver Ivan Rioufol att han hoppas att demokratier och i högsta grad Frankrike ska visa sin solidaritet med den del av iranska samhället som inte längre vill representeras av en ”upplysningsfientlig och våldsam regim”. Nu avslöjas Ahmadinejads ”totalitära regim” för vad den är: ”en irrationell islamofascism, en hårsmån från att anskaffa kärnvapen” vars ideologi är ”erövrande, antijudisk, antivästerländsk” och hjälper likväl Hizbollah som Hamas.

Han tvekar på att Brack Obamas nya ”mjuka maktutövande” med en utsträckt hand till det som Bush kallade ondskans axelmakter hjälper den iranska ungdomen när han inte tydligt vågar peka ut Ahmadinejad som ”världsfredens fiende”.

Belgiska Le Soirs ledare, skriven av Alain Lallemand, menar att det är troligt att valet ”kapades” i Iran, och därmed att inte en majoritet av folket stödjer Ahmadinejads politik, som ju annars skulle vara innebörden av valet. Han frågar om vi verkligen har verktygen att förstå oss på Iran, vi verkar ju städigt överraskas av vad som händer där. Han nämner dock essäförfattaren Azar Nafisi, som inte alls förvånats av återvalet av en radikal ledare, och pekat på vad som kan vara ett tecken på kommande förändring: de aktiva iranska kvinnorna. Där kan Irans befrielse redan vara på gång, ”oavsett vad valurnorna säger”.

Läs mer om händelserna efter valet i Iran i DN, DN:s ledare, och SvD om ”miljoner” i protest i Teheran.

(Europakrönikan)

onsdag 10 juni 2009

Finanskris förgäves


I franska finanstidningen Les Échos frågar sig Jean-Marc Vittori om finanskrisen kan ha varit ”en kris för ingenting”. Han säger att ”även om världen möter en djup recession efter att ha fått tagit emot en kolossal finanschock, fortsätter allt som om bladet redan vänts”. Han tar upp det faktum att de amerikanska bankerna inte längre vill ha bankstöd och regleringar av bonus. Finansmännen vill tro att krisen är över och ”finanstiden går oändligt snabbare än lagstiftningstiden”.

I Europa, menar han, är det inte bättre. I Storbritannien höjs röster för att hårdare regler kommer att skada finansbranschen i the City. På europanivå fortsätter finansministrarna diskussionen om en gemensam regulator, ”antagligen kommer man fortfarande prata om det om tio år”, tror Vittori.

Han menar att även om det vore trevligare om krisen var över, måste man se att den bara börjat. ”Skulderna gräver hål överallt, i företagens konton, i privatpersonernas och i statens”. Han liknar oss vid en infarktpatient som raglar ut ur sjukhuset, utan att ha ändrat kostvanor eller livsstil, utan att ha lärt sig något av krisen. ”Med risk att få genomlida en ännu större chock”.

Själv skulle jag till Jean-Marc Vittoris syn vilja lägga att man nu kan bevittna hur så många av oss bara sitter och väntar på att börskurser och bostadsrättspriser ska stiga, så att vi själva ska kunna göra en bra investering och göra en stor förtjänst på kort tid utan arbetsinsats. Så snabbt har det gått att glömma det som för bara några månader sedan kallades ”girighet” och ”riskbenägenhet”.

(Europakrönikan)

Storrökande greker måste fimpa


Grekiska Ta Nea tar i dag upp en undersökning från ERC, European Research Council, som visar att Grekland innehar en ”bedrövlig” förstaplats vad gäller rökning i Europa. Varje innevånare i landet röker i genomsnitt 8 cigaretter om dagen. Det är det högsta antalet inte bara i Europa, utan även bland de 123 länderna som ingick i studien. I Grekland bolmar hela 42 procent av befolkningen.

Andra storrökare är Bulgarien, där 39 procent röker, och Litauen, med 37 procent rökare.
Ta Nea noterar också att Slovakien har lågt antal rökare, med 22 procent, tätt följt av Sverige, med 25 procent. I Frankrike uppgår rökningen till 24 procent av den vuxna befolkningen och 28 procent i Storbritannien.

Men det ska bli ändring. Från och med den första juli 2009 förbjuds rökning på allmän plats i Grekland och man hoppas då att rökningen ska minska på samma sätt som den gjort i andra länder i EU efter införandet av rökförbud.

(Europakrönikan)

måndag 8 juni 2009

Lågt valdeltagande, pirater och högervindar


Svenska pirater uppmärksammade i EU-val

Tyska Süddeutsche Zeitung noterar att man i Sverige gav drygt sju procent av rösterna till Piratpartiet, som ”förespråkar kostnadslös nedladdning på Internet”.

Österrikiska Krone rapporterar att Sverige fått ett mandat för Piratpartiet som ”kämpar mot upphovsrättsskyddet”.

Läs mer om det svenska EU-valet på exempelvis SvD om ledarreaktioner, DN om piratpartisterna, DN om Europavalet.

Spansk höger framåt

De två stora partierna i Spanien, PP (Partido Popular) och PSOE (Partido Socialista Obrero Español) får huvuddelen av rösterna i det spanska valet. Under rubriken ”En allvarlig varning” skriver socialdemokratiska spanska El País om Europaparlamentsvalet. I Spanien blev valdeltagandet lika dåligt som 2004, och menar att det sittande socialistiska regeringspartiet PSOE får ett straff för den ekonomiska krisen. ”Med ett valdeltagande under 50 procent kan ingen utropa seger”. Man menar att folkets ilska över i synnerhet den höga arbetslösheten har lett till att röster lagts på andra partier eller till att man avstått att rösta. Enligt valenkäter var också PSOE:s potentiella röstare mindre mobiliserade än Zapateros vänstersida. Tidningen menar att för att få vänstersidan att gå att rösta överdrivit riskerna för demokratin och välfärdsstaten vid utebliven röstning, och utmålning av högern som den mest extremistiska i EU. Att kampanjerna var fokuserade på intern politik, i synnerhet korruptionen, tror El País inte hjälpt minska valskolket.

”Europa högervrids lite till” skriver Spaniens näst största dagstidning, marknadsliberala El Mundo, men konstaterar att ”det europeiska projektet är den största förloraren i de sjunde europeiska valen”, med endast 43 procent röstande av de 375 miljoner röstberättigade i EU.

El Mundo konstaterar att med mer än en tredjedel av de 736 mandaten i EU kommer centerhögergruppen (PPE) i Parlamentet, stärker högergruppen sitt inflytande i EU-Parlamentet. Samtidigt noterar man att de brittiska konservativa sagt att de ska forma en egen konservativ grupp, och att partigruppen kan komma att se annorlunda ut framöver.

De nu regerande som förlorat störst är Labour i Storbritannien, de portugisiska, ungerska och spanska socialisterna, samt de grekiska konservativa. De som stärkts är de konservativa i Frankrike, Tyskland, Italien och Polen. El Mundo menar att det är tydligt att om någon straffats är det de styrande vänsterregeringarna i Europa.

Man noterar också att de två förlorade mandaten för det irländska regeringspartiet är ett dåligt tecken för andra folkomröstningen där om Lissabonfördraget. Men samtidigt ser de att det dåliga resultatet för Libertas, som mobiliserade det tidigare nejet till fördraget sammantaget med finanskrisen verkar ha övertygat Irländarna om att de inte kommer att vinna något på att rösta emot en gång till. De ser också att de konservativa i Storbritannien kan komma att utlysa en folkomröstning om fördraget, även om Westminister redan har ratificerat det. ”Det skulle kunna vara det definitiva slutet på reformen, som alla de övriga EU-medlemmarna, utom Polen och Tjeckien, redan har accepterat”.

Spanska centerhögertidningen ABC skriver ”Eurovänstern: mister sin ställning”. I Spanien och Portugal ”knäcks de” de, i Österrike ”krossas” de och i Storbritannien och Ungern ”förödmjukas” de. Denna svaghet på vänsterkanten stärker de extrema partierna, xenofoberna och antieuropeerna. ABC menar att det nu är den PPE:s, den större högergruppen i Parlamentets, uppgift att bromsa uppsvinget för euroskepcisen.

Tyskt socialistiskt svårmod

I tyska Die Zeit skriver Ludwig Greven om ”Socialdemokratisk svårmodighet”. ”Europa förmår inte heller i Tyskland väcka någon begeistring. Valdeltagandet blev redan för fem år sedan 43 procent och går mot en ny lägstanivå. Ett tillnyktrande och ett skamligt resultat för ett av EU:s grundarländer och tillika dess största och mäktigaste land, menar tidningen. Men varför skulle man gå och kryssa kandidater man knappt känner till när inget parti presenterade några brinnande idéer, frågar sig tidningen. Istället dominerades valkampen av räddningen av Opel, Arcandor och kompani. Socialdemokraterna, SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands), gör ett blekt val med 20,8 procent av rösterna. Tidningen utropar istället Angela Merkels CDU (Christlich Demokratische Union) till valvinnare, trots tydliga förluster, med 37,8 procent av rösterna. De gröna (Die Grüne) kan också vara nöjda, att de behåller sin position som tredje största kraft, med 12,1 procent.

Süddeutsche Zeitung säger om valdeltagandet på 43 procent att det ”nästan går att tala om ett demokratiskt sammanbrott”. Inrikespolitiskt sett ”SPD:s sammanbrott ser inget slut” och ”Angela Merkels framgång, som började i Europavalet för fem år sedan, går mot sitt slut”. När tidningen blickar utåt, ser den ”protestval i Europa”. Valdeltagandet är rekordlågt och EU-skeptiker och högerpopulister firar triumfer i Nederländerna och Österrike.

Man noterar att valdeltagandet i hela Europa sjönk från 45,5 procent förra gången till 43,4 procent i detta val. Mot trenden om ett protestval går Frankrikes största borgerliga partikonstellation UMP (Union pour un Mouvement Populaire) med Nicolas Sarkozy i spetsen mot trenden. I Storbritannien ser tidningen att traktamentesskandal, ministeravgångar och röstförluster påverkat Labour negativt och dömer partiledaren Gordon Browns framtid som oviss. Browns parti fick 15,3 procent av rösterna, mindre än ”Europafientliga” UKIP (United Kingdom Independence Party), knappt mer är Liberaldemokraterna (13,9 procent). Starkast fick det konservativa partiet med 28,6 procent.

Stora tyska finanstidningen Handelsblatt kallar i ledaren Labours Gordon Brown ”en politisk nolla”. I Franskspråkiga centerhögertidningen Le Monde fokuserar man också i sin ledare på Storbritannien och menar att ”andra skulle ha kastat handsken, Gordon Brown vägrar göra det” och räknar upp de många motgångar han och hans arbetarparti haft på senare tid. Nu återstår i stort sett endast Gordons Browns egen ”uppenbarligen osvikliga” önskan att hålla sig kvar på Downing Street. Tidningen tycker att han nu rimligen borde dra slutsatsen av detta.


Grekland går emot strömmen - men straffar sittande regering
Grekiska Ta Nea noterar att vänsterpartiet Pasok (Πανελλήνιο Σοσιαλιστικό Κίνημα, Panellinio Sosialistikó Kínima) gör sitt bästa resultat under de senaste femton åren i det Grekiska EU-valet med 36,7 procent av rösterna. Det andra stora partiet i Grekland, de regerande Nea Demokratia (Νέα Δημοκρατία, Néa Dimokratía), hamnar istället endast litet över sitt lägsta resultat på tjugofem år, med 32,3 procent av rösterna. Kommunistpartiet KKE (Κομμουνιστικό Κόμμα Ελλάδας, Kommounistikó Kómma Elládas) är tredje största parti, med 8,4 procent av rösterna.

EU-valet är en framgång för Pasoks Giorgos Papandreos, menar Ta Nea, men också ett ”kategoriskt underkännande av premiärministern och regeringens politik” och tidningen ser framför sig en radikal förändring av den politiska scenen i landet. Ett sådant resultat kanske leder till ett påtvingat för tidigt omval för sittande högerledaren Karamanlis, spekulerar tidningen.

Oberoende högertidningen Eleftheros Typos menar att omröstningen sänd flera meddelanden. Dels att man vill se en förändring i den inhemska politiken, dels att valskolket på nästan 50 procent visar på att det politiska systemet inte är övertygande.

Oberoende vänstertidningen Ethnos pekar också på de meddelanden som avgivits visa röstbåsen. Dels att det är en klar vinst för Pasok, dels att det är ett underkännande av den sittande grekiska regeringen och dess politik, det är två fakta som inte går att förklara bort oavsett hur mycket ”fantasi” man kan uppbringa. Trots att Nea Demokratias ledare Karamanlis i går sade sig ha förstått väljarnas meddelande, tycker tidningen att det klingar falskt, med tanke på att partiet regerat under de senaste sex åren.

På Cypern noterar oberoende liberala Phileleftheros kortfattat att 35,7 procent röstade för centerhögerpartiet DISY (Δημοκρατικός Συναγερμός, Dimokratikós Sinayermós) och 34,9 procent för det progressiva arbetarpartiet AKEL (Ανορθωτικό Κόμμα Εργαζόμενου Λαού, Anorthotikó Kómma Ergazómenou Laoú).

Cypriotiska högertidningen Simerini citerar ”den ansvarige ministern” Margot Wallström, där hon beskriver det låga valdeltagandet som ett ”dåligt resultat” och tillstår att EU är avskuret från sina medborgare. Hon uppmanade medlemsländernas ledningar att skaffa sig mer europeiska agendor och att sluta fokusera på nationella frågor i valen. ”Vi har fortfarande många saker att lära oss, så att EU-institutionerna och medlemsstaterna får kontakt med folken”, underströk hon enligt tidningen.

Margot Wallström har också chattat om EU:s legitimitet på DN.

Danmark vill ha ny start
Danska Jyllands-Posten noterar också det dystra valdeltagandet och säger att ”EU aldrig har været og aldrig bliver et folkeligt projekt” men påminner om USA:s president Obama genom att uppmanande säga ”med sin historie, sine værdier og med sin økonomi er der al mulig grund til, at Europa rejser sig og siger: ’Yes, we can.’”

Ekologer målar Frankrike och Belgien gröna

Franska vänsterinriktade Libération menar att vänstern är på väg ut och ser att de gröna i installerar sig som den tredje största politiska gruppen i Frankrike. Man utlyser Nikolas Sarkozy UMP till obestridlig vinnare, med 28 procent av rösterna. Socialistpartiet SP får 20 procent och Modem tar 8,5 procent av rösterna. De gröna, Europe-Écologie, är en annan vinnare. Tidningen spekulerar i att visningen av filmen Home av Yann Arthus-Bertrand, som handlar om att rädda planeten och sågs av 8 miljoner tittare två dagar innan omröstningen. Den kallades av högerledaren Jean-Marie Le Pen för ”manipulation” och enligt Corinne Lepage, Modem, väckte den ”eftertanke”.

Libération pekar dock på det främsta faktum med detta val: röstskolket. Av Frankrikes nära 45 miljoner röstberättigade fann 59,36 procent det inte ”lönt mödan” att gå att rösta. Det är det svagaste deltagande någonsin i republiken under denna konstitution, med undantag för ett par mindre frågor. Ett platoniskt val, en sen kampanj oftast vid sidan om ämnet ledde till detta, tror tidningen.

Tidningen menar att det låga valdeltagandet gynnat de äldre och mest medborgerliga och lett till en glidning mot höger runtom i Europa. Men att Sarkozy och de sittande i Elyséepalatset och deras politik stöds av 28 procent av rösterna är inte mycket att komma med. Värre blir det då vissa av de andra moderata partierna, som Modem och Front National, hade ”antisarkozism” som valargument.

För socialistpartiet PS är det ett misslyckande med 16,8 procent av rösterna, bara 0,6 procentenheter bättre än de gröna. Likt Stockholm, så är man kring Paris i mångt frånsprungna av de gröna.

Även i Belgien röner de gröna stora framgångar. Franskspråkiga Le Soir rapporterar om att landet är tudelat, centervänster i syd och höger i Flandern. Socialisterna, PS, håller ställningarna i Vallonien före det liberala MR, Mouvement Réformateur. I Bryssel är det istället MR som är störst och PS det näst största partiet. De gröna, Ecolo, är dock en vinnare och tredje största parti.

Till sist - Malta röstar mest
Som ett undantag i det valskolket utmärker sig Malta, där Malta Independent rapporterar om ett deltagande på 79 procent. Malta Today noterar dock att valdeltagandet ”sjunker” till 79 procent, vilket är rekordlågt för landet. Förra valet låg deltagandet på 82,4 procent. Fågeljakten på Malta är omstridd i Europa, lägst röstande var det i traditionellt nationalistiska valområden med många jägare.

(Europakrönikan)

tisdag 2 juni 2009

Bilar, internet och mutskandaler




Bilar berör Europa

Många europeiska tidningar tar upp General Motors och bilbranschen. Spanska El País ser att ”en av de tre amerikanska ikonerna [vid sidan om Citibank och Coca-Cola] för kapitalismens framgångar” nu kommer att förstatligas. Tidningen menar att handling är den främsta dygden i tider som dessa och att varken Obama eller Angela Merkel har saknat kraften att handla. De frågar om ledningen för det nya GM och omstöpta Opel kommer att vara kapabla att lösa problemen med överproduktion i den globala bilbranschen. Marknaden behöver nya spelare för att ta sig an Japan. De ser att GM och Opel kan vara en sådan och Fiat-Chrysler en annan.

Civiliserar avskaffandet av användaranonymitet Internet?
Det frågar sig Jens Jessen på tyska Die Zeit. Anonymiteten på Internet leder till ojämlik kommunikation, även utanför nätet. Han anser att vi nu står vid ett vägskäl, där en väg leder till att man hjälper kriminella. På Internet förföljs kvinnor, där finns pedofili. Men han pekar på att de som drabbas är människor av kött och blod. De anonyma användarna skadar de vanliga användarna i deras verkliga liv.

Korruption på hög nivå i grekiska Siemens slagträ i Europadebatt
Grekiska tidningar uppehåller sig sedan en tid tillbaka kring Siemens. Ett antal personer i toppen av nuvarande och tidigare ledning i det grekiska dotterbolaget har anklagats för att ha mutat grekiska politiker och för pengatvätt med belopp i miljardklassen. Den tidigare finanschefen, Christos Karavelas är internationellt eftersökt efter att inte ha infunnit sig i domstol. Tidigare vd:n Mihalis Christoforakos har nu flytt till Tyskland för att försöka undgå rättegång. Även en tidigare chef för Greklands motsvarighet till Telia, Grekiska statens telefonibolag OTE, George Skarpelis, arresterades nyligen misstänkt för att ha mutat sig till stora kontrakt i samband med olympiska spelen i Aten 2004.

En majoritet i parlamentet röstade nyligen ned ett förslag att utreda oegentligheterna. Högerkonservativa Eleftheros Typos skriver att poliskedjan kring Christos Karavelas nu dras åt efter att polisen nu gripit hans fru och döttrar. Oberoende vänstertidningen Eleftherotypia menar att mörkläggningen är den sittande högerregeringens fel och säger att ”varken försumlighet, missförstånd eller den grekiska statens vanliga takt kan dölja verkligheten”. Konservativa Kathimerini menar att fallet ”illustrerar några av de obehagliga aspekterna” av det grekiska politiska systemet, ”lättheten med vilken de används eller kringgås” och det sätt på vilket skandalen används för att vinna politiska poänger, i synnerhet inför det stundande valet till Europaparlamentet och att dessa fenomen därför ”kanske är att vänta”.

(Europakrönikan)

lördag 23 maj 2009

Europakrönikan


Europakrönikan beskriver, diskuterar och analyserar bland annat politiska, kulturella, miljömässiga, ekonomiska och tekniska nyheter och idéer i Europa och inom den Europeiska Unionen och dess intressesfär. Vi bevakar främst engelsk-, fransk-, tysk-, spansk- och grekiskspråkig press i EU och övriga Europa.

Vänliga hälsningar och välkomna
Jonas Kämpe